Torbjörn Kevin: Demokrati ur spår?
Åbo Underrättelserin entinen päätoimittaja Torbjörn Kevin kirjoittaa raitiotiestä pohtimalla, onko demokratia suistunut raiteiltaan. Tekstin lopussa hän sanoo ymmärtävänsä, jos lukija haluaa poistaa kysymysmerkin otsikosta.
Torbjörn Kevin: Demokrati ur spår?
Kolumn
Aldrig tidigare har så mycket resurser lagts på att få ett ja som när stadsfullmäktige i Åbo i maj eller juni ska ta ställning till spårväg eller inte. Beslutsprocessen är styrd av detta.
Sent omsider – alltför sent dock – har vi fått en diskussion om beslutsprocessen när det gäller spårväg eller inte i Åbo.
Debatten borde ha startat parallellt med den gigantiska beredning som pågått i flera år – med resurser utan like. Stadsledningen – tjänstemännen – har drivit frågan intensivt.
”Hybridtjänstemännen”, de politiskt tillsatta borgmästarna, har på bred front backat upp, på ett sätt som saknar motstycke i modern aboensisk historia.
Mina ordval har förmodligen avslöjat mig som avogt inställd till projektet. En kort motivering:
Ett av de mest frekvent använda motiven för en spårväg i Åbo har varit att jämförbara städer i landet och i Europa har gjort satsningen.
Jag har svårt att se styrkan i argumentet. Blott Åbo har aboensiska krusbär, för att travestera den gode Carl Jonas Love Almqvist:
Vad bjuder oss uppriktigt Afrika?/ Vad visa kan Amerika,/ Vad Asien? Vad allt Europa?/ Jag trotsar öppet alltihopa./ Men Skandinavien – det är alladar!/ Blott Sverige svenska krusbär har.
Ett annat argument för spårvägen är att den höjer värdet på tomterna längs den planerade rutten.
Men när har ett dyrare boende och företagande setts som något positivt? Och betyder inte utfallet samtidigt att markpriserna sjunker någon annanstans – eller åtminstone inte stiger i motsvarande grad? Bygger vi rentav in en segregationspotential, tvärtemot det utlovade?
Den största invändningen riktar jag dock mot själva beslutsprocessen.
Här har en gigantisk stab – med ett aktiebolag vid sin sida – i åratal krattat manegen för spårvägen, förvisso i enlighet med demokratiskt fattade beslut.
När stadsfullmäktige omsider får ta det slutliga beslutet kommer man att betona hur mycket det redan har satsats på projektet. Underförstått: ett nej innebär bortkastade resurser.
För fyra år sedan uppskattades enbart planeringen kosta 15 miljoner euro. Jag har inte sett uppdateringar av färskare datum.
I dagarna har aktivister i Åbopolitiken startat en penninginsamling med det i sammanhanget modesta målet att få ihop 10 000 euro för en informationskampanj med alternativ.
Ordförande för föreningen Osallistuvat turkulaiset ry – deltagande Åbobor – är Saml-profilen Anders Blom, tillika ersättare i stadsfullmäktige.
Föreningen går ut med hisnande utsagor som att Åbo efter spårvägssatsningen skulle vara tvunget att höja skatten med två procentenheter.
Det var följaktligen lätt för Turun Sanomat att trumma upp tjänstemän som går till moteld.
Samtidigt presenterade TS – ivrigt och konsekvent för spårvägen – en borgmästarkvartett från Saml, SDP, De gröna och Vänsterförbundet som indignerat antydde att aktivisterna inte minst ifrågasätter tjänstemännens utredningar.
En för aboensiska förhållanden sällsynt politisk bredd är via sina ledande politiker alltså fast beslutna att driva frågan till ett ja.
Mot den fronten kommer man inte långt med 10 000 euro.
Men aktiviteten väcker tydligen nervositet hos ja-fronten. I stadsfullmäktige röstar men enligt egen övertygelse. Gruppbeslut biter förhoppningsvis inte.
Veterligen har dock SDP-gruppen för säkerhets skull uppmanat de sina att inte ta ställning i offentligheten innan beslutet i maj eller juni (enligt Henry Toivari, motståndare, i TS 6.3.2026, och ÅU 6.2.2026).
Talande nog är bara 24 av stadsfullmäktiges 67 ledamöter beredda att i ÅU uppge sin åsikt.
ÅU:s Susanna Landor pekade den 30 januari på hur kalkylerna har förändrats: 2018 konstaterades att superbussar var förmånligare.
Ett halvår senare gällde det motsatta. Landor drog slutsatsen att medborgarna – de som betalar notan – inte längre litar på processen.
En rimlig tanke. Så mycket politisk styrning är involverad.
Den 26 januari svarade borgmästaren Pia Elo på ÅU:s fråga om kommunalskatten måste höjas så här:
”Jag tror att vi oavsett måste göra en ekonomisk plan för en längre tid.”
Ett elegant sätt att kringgå frågan. Ekonomiska planer för kommande år bör vara rutin. Allt annat vore sensationellt.
Etapp nr 1 från Kråkkärret till hamnen kostar enligt senaste kalkyler 540 miljoner euro. När första biten är klar – kanske tidigare? – följer krav på beslut av utbyggnad för etapperna 2 och 3.
Stadsfullmäktige får enligt gällande tidtabell ta ställning senast i juni – om inte etablissemanget inte anar sig till rådande motvind och skjuter upp beslutet med formell hänvisning till behovet av ytterligare utredningar.
Aldrig tidigare har Åbopolitiken satsat så mycket resurser på att driva igenom ett så här gigantiskt projekt utan att fråga efter Åbobornas åsikt.
Närmast kommer p-utrymmena under Salutorget.
Det finurliga – ur etablissemangets synvinkel – med utdragna beslutsprocesser är nämligen att metoden inte utmynnar i en lämplig tidpunkt att efterfråga medborgarnas åsikter.
Den ordlekande rubriken är försedd med ett frågetecken. Jag klandrar inte den som vill lyfta bort det.
Torbjörn Kevin
Publicist, f.d. chefredaktör
Torbjörn Kevin, ÅU 14.3.2026